Svenska skolbarn har skolplikt. Att gå i skolan är alltså inte bara en rättighet - det är en skyldighet. Bara detta motverkar målet att fostra till ansvariga individer.

En skyldighet bör alltid vara kopplad till en konsekvens av brytande mot skyldigheten. Vad man annars lär sig är att den som tagit ansvaret (ifrån mig) inte bryr sig om mig. Det leder alltså mot ökad alienation - som också motverkar ansvarskännande. Barn under 15 år är inte straffmyndiga. Det är ett uttryck för att vi inte vill straffa barn. - Det är bra! Men då bör vi inte heller göra dem skyldiga!

Med att barnen har skolplikt har vi också tagit ifrån föräldrarna (en del av) deras ansvar för sina barns fostran. Man lär sig mycket av förebilder. Ansvarskännande föräldrar ger ofta ansvarskännande barn. Om vi nu inte vågar ge hela ansvaret tillbaka till föräldrarna, så är det i alla fall en åtgärd i rätt riktning att flytta över skyldigheten (som vi nu lagt på barnen) till föräldrarna.

Barnen ska växa in i ett ansvarstagande, man kan inte då börja med att lägga plikt på dem. Skyldigheten (om man nu vill säkra alla barns rättighet till skolgång) måste ligga på de vuxna kring barnen. Föräldrar och skola har ett gemensamt ansvar för att barnen växer till ansvarstagande samhällsmedborgare. Växande sker långsamt. När barnen gått ur grundskolan ska de själva kunna svara an mot samhällets behov av välutbildade och duktiga samhällsmedborgare.

Det handlar om att tänka över vilka signaler som struktur och regelsystem sänder till de berörda människorna. Dessa signaler är inte utan effekt, och de arbetar under ytan.

En annan viktig signal är betygssystemet.

Naturligtvis vill vi att så många barn som möjligt hinner lära sig så mycket som möjligt under sina år i skolan. Och att de har ett fortsatt intresse av att vidareutveckla sig. Men hur är det med målsättningen att alla ska klara godkänt?

När vi (skolan) har som mål att Kalle (och Pelle, Stina etc) ska uppnå godkänt, så har vi klampat in på hans ansvarsområde. Det gör inte bara Kalle oansvarig och skyldig, det ger också skolan dålig balans. För vi hänger ju på Kalle! Går han åt ett håll som vi inte tänkt oss så faller vi ju (eller vår målsättning)! Med dålig balans rör vi oss klumpigt och kan inte vara så sensitiva att vi kan ge den hjälp som just Kalle behöver - vi kan inte svara an mot hans behov!

Kan alla klara godkänt?

Det finns en mängd fler faktorer än skolans målsättning och lärarens arbete som avgör vad barnen lär sig - fler faktorer än vad skolan själv kan ha kontroll över. Man kan inte ha ansvar för mer än det man har kontroll över - annars sträcker man sig för långt och får dålig balans. Det gäller att veta sina gränser för att kunna ta ansvar.

Mängden kunskap som elever tillgodogör sig är troligen normalfördelad. Spridningen mellan mycket och liten mängd inhämtad kunskap ökar med stigande ålder. Det betyder att behovet av individuell undervisning ökar med stigande ålder.

Om vi vill att alla ska nå godkänt, så innebär det först och främst ett incitament till att stimulera barnen så mycket som möjligt. Och därmed höja den sammanlagda inhämtade kunskapsmängden. Det är bra! Men det innebär också att man måste sätta gränsen för tillräcklig mängd inhämtad kunskap, så lågt att alla har möjlighet att klara den. Det är inte bra! Vad väljer vi i detta dilemma? - Jo, att underkänna barn. Och det är katastrof!